ja. han. yoda! i 3 månader iafllafall och då kallar han in mig för å se hur det går.

och han sa att på 3 månader hinner det hända ganska mycket.

jag HOPPAS verkligen det!

och typ sammanställningen är att jag har bra dagar och dåliga dagar. och jag måste påminna mig själv om acceptansen. för ägnar jag tankarna åt mina ältningar så blir jag bara deppig och det är ju inte kul.

men jag kör fast, som nu körde jag fast nyss. ingenting händer ju i livet!! och det är väl så med att nu har jag jobbar med mitt yrke några år och det är inte lika kul längre. och jag vill nått mer, men det händer ingenting.

och allting vill jag inte göra själv faktiskt.

och jag accepterar att jag inte vet vad jag vill inom jobbet, men jag tänker vara kvar och så får det flyta på och så kanske det blir kul igen eller så kommer jag på att jaaaaaaa detta vill jag. men samtidigt så när jag är i svackan så är det som att jag inte ser någon framtid. framtiden behöver inte alltid vara målad. men jag går och tror att det värsta ska hända. och det får jag sluta med.

jag hade hoppet en gång. och drömmar. och de finns ju kvar. och det är mycket roligare att leva med hopp i kroppen 😉

och alla killar kan ju inte ge mig panikångest. hehe. jag vet att det finns nån som oxå får mej att känna mig trygg och glad och har de där kemikalierna i sig som bara jag behöver. hopp hopp hopp!!!