(Kundera, 1983)  Han skriver: … det viktiga är att hon inte avbryter dem (spekulationer, definition av att vara en god lyssnerska/lyssnare). Ni vet hur det är då två pratar med varandra. Den ene pratar och den andre faller honom i talet: Det är precis som när jag … och berättar om sig själv tills den andre lyckas säga: Det är precis som när jag..

Den där meningen ”det är precis som när jag” … ser ut som en instämmande anknytning, en fortsättning på den andres tanke, men det är en skenbild: i verkligheten är det en brutal revolt mot det brutala våldet, ett försök att frigöra det egna örat ur slaveriet och med ett anfall ockupera motståndarens öra. Ty människans hela liv bland andra människor är bara en kamp om ett främmande öra. Hela hemligheten med Taminas (den goda lyssnerskan) popularitet  ligger i att hon inte längtar efter att berätta om sig själv. Hon accepterar sitt öras ockupanter utan motstånd och säger aldrig: Det är precis som när jag …

Återigen. Jävla egoister. MEN! Det är svårt att inte prata om sig själv. Men det är väldigt jobbigt med att ibland redan innan man inleder ett samtal med någon veta att jag måste prata jättefort för annars kommer inte jag få fram det jag vill säga innan hen avbryter mig.

Ta en vecka. En vecka (okej nu har inte du läst böcker om samtalsfärdigheter såsom jag har, kanske?) och försök vara en god lyssnerska/lyssnare.

”…Personer som inte är vana vid att någon lyssnar på vad de säger har ofta svårt att lyssna på sig själva. De försöker berätta allt på en gång för att inte bli avbrutna, de säger kanske samma sak flera gånger.”

Gaah. Där ser man, är det därifrån mitt ältande föddes? Hehe  nu blev inte denna artikel hel. Såsom jag tänkt den. Men jag satt här och skrev och fastnade så för det där med kamp om talutrymme… För så känner jag ofta. Det är så stressande. Jag trodde jag accepterat det men det är jobbigt. Ändå. Nu är det inte barn-vuxen-samtal jag tänker på här. Barn avbryter mig och alla andra hela tiden. De är ju barn liksom. De ÄR egoister. Det ingår ju i deras utveckling. Men endel kan man undra om de nånsin tog steget till nästa utvecklingsfas eller om de fastnade där. Hehe.

Det var som när jag var på coop å handlade häromdagen och träffade min gamla chef å det va massa bla bla bla å sen började hon prata om att hon skulle ha det å det för de ska ha middagsbjudning. Så tänkte jag: Varför tror hon att jag vill veta detta? Kan vi inte bara avsluta samtalet?

Eller är det då JAG som upplevs som ’otrevlig’ för jag inte delar med mig av migsjälv?

I vissa sammanhang. Men jag tänker ju som jag tänker att den andre (i bekantkretsar liksom!!! Vänner är ju en annan sak) vill väl fan inte veta varför jag köper tomater liksom. Skit i det du! 😛