i torsdags efter jobbet var jag i ulricehamn, å träffade mina mentorsmedstudenter. vi har skrivit ett arbete ihop. en av oss (inte jag) har pluggat endel annat på högskolan oxå, inte masterprogrammet, hmm, ja nått annat var det iaf. så hon kan ju såklart då en massa om formalia. gaaaaaaaaaaaaah. jag hatar formalian!! skriva om varenda jävla mening. fast skriver man inte om så är det ett citat och det ska man helst inte ha. bla bla bla. så jag har ju faktiskt suttit å skrivit om en massa jävla meningar. känns så meningslöst. men man får ju inte plagiera. så jag vet ju varför man gör det. men det tar sån tid! min hjärna tycker inte om att sitta i grupp å leta i böcker. jag kan inte koncentrera mig. iaf inte när det är med såna jag egentligen inte känner. så jag hade redan skrivit i lite å skickat iväg. och såklart hade jag ju råkat skriva ’boken tar upp’ och det får man ju inte skriva. boken kan ju inte ta upp något… men de är jättetrevliga! mina medstudenter. ibland kände jag mig lite ”dum” bara. och det tycker jag inte om!

skriva uppsatser har jag tröttnat rejält på. oxå. iallafall när man hör alla andras åsikter å formaliaskit!

men jag ville egentligen ta upp detta. om språket. hur vi uttrycker oss. som hänger ihop med det jag nyss skrev, såhära: JO för jag skriver hur fan jag vill på min blogg å här är minsann ingen formalia nånstans. min formalia rules 🙂

men i mitt yrke. så hör jag. varenda. dag. hur folk uttrycker sig. mmmm *nickar*

jag är inte såååå bra på att uttrycka mig, alltid. och så går jag å tänker på det en massa av min tid. spegling har jag läst om mkt om i mentorsrollen, det ska man göra, spegla det adepten säger. och jag speglar hela tiden vad barnen säger, för jag vet ju inte alltid vad det är de säger, så det blir som en bekräftelse, att jag tar det de säger, upprepar den med kanske några andra ord. barnet bekräftar, ja det va så dom menade eller så rättar de mig. och så vipps, förhoppningsvis, är en rolig konversation igång!

men vuxna tänkte jag på mer. att ofta när barnen faktiskt inte bör få något val, så ges det.

Ska vi gå ut nu? (ja det måste vi får nån ska ha rast och städerskan kommer å vi bör inte va inne då)

Ska vi äta lite frukt nu? (ja det ska vi varje dag för det ingår liksom och sen får vi en halv frukt var, inte liksom ’lite’, fast iofs är det ju inte sååå mycket)

ska du ta och duka av? (ja det ska du för vi har väldigt kompetenta barn så de kan göra det själva)

(VIformulationen är ju knäpp oxå, inte sant?)

jag hade andra bra exempel oxå! men så försvann de, så det blev de där ovan. ibland så har vi (jag säger vi här faktiskt) inte några val. då bör de inte få det som en fråga. Sätt dig på stolen! liksom. vet du vad? du glömde visst å duka av. kom å hämta din talrik! (hehe) fast jag använder ju hellre ordet ”oj”. men den att de glömde är ganska bra, då anklagar man inte någon heller. oj, glömde du det. ojojoj.

sen har vi INTE-fomulationen.

den använder typ bara vuxna.

– du vill inte byta tid med mig imorgon va?

om du formulerar dig så så bjuder du in mig att svara NEJ, så då svarar jag ju nej. du förväntade dig ju redan att jag skulle göra det 🙂