nu funkar bloggen igen! brorsan fixade 🙂

jag var och tog hand om betalningen på blå stjärna idag. det slapp jag göra i lördags. på kvittot står diagnos oxå. och de underbara människorna, veterinären och djursköterskan i lördags, nämnde att de sett ett märkte när de rakade magen på henne oxå. och hon hade tumörer i organen. och de har skrivit, nu har jag inte papprena här, men jag googlade det och då stod betydelsen djurcancer. så det var därför insulinet inte hjälpte tillräckligt. det var liksom mer. symptomen som stod om cancern stämde bra in på de tecken jag sett och sen veterinären med. men jag vill bara tillägga att i diagnosen står ju inte ’cancer’ utan det andra. som betydde cancer. ja men ni kanske förstår. ändå.

jag börjar minnas saker vi gjorde i början på åren tillsammans oxå. såsom att hon klättrade upp på mina jeans när jag diskade. och sånt. vi hade det helt fantastiskt ihop 🙂 verkligen!

ljud jag hörde i lördags fick mig att rycka till och tänka: nej inte magen igen! det var ju så det började, detta vrål från en kattkropp liksom. men det sa de inte mkt om. men jag hör det inte längre. och jag hörde inget sånt ljud från magen sen hon började med nya fodret faktiskt. förutom torsdagen som inte var en bra dag. så det var bra att vi var där på fredagen. och de skulle ringa mellan 12-16 på lördagen. men de ringde inte! och jag ringde själv vid två. då sa de att de hade mkt att göra men de ska ringa. jag vågade knappt röra telefonen. så vid sextiden ringde veterinären. och berättade att hon var trött men de hade fått gosa med henne lite, men sen orkade hon inte. hon var så snäll. hon orkade inte kämpa emot när de tog prover och så. och jag blev glad för jag sa: fick ni gosa med henne? jaa, sa hon. för jag var så rädd med för att hon skulle vara där själv, och vara rädd. för hon avskydde verkligen att åka dit. och sen sa de ju att det bästa. eller de liksom smög in det och jag förstod ju med att det bästa är om hon får somna in. och så frågade de om jag ville träffa henne? jaaa! sa jag. och sen flög jag upp å liksom kände: jag får träffa henne. jag får se henne!

med en gång blev det då. för när de drog över så på tiden så tänkte jag ju med att ska hon va där till imorrn. vad händer egentligen. hon berättade även att hon och carina med hade sagt att något stämmer ju inte, så det var det som tagit lite tid med att de hade röntgat henne och tatt fler prover för att komma på vad som var felet, varför hon inte blev bättre. och även om jag var inställd på det värsta så sa sa hon med att Hoppet är ju det sista som överger en!

 jag fick  skjuts av pappa. och jag ringde på deras dörr. och så pratade de lite med mig i ett rum först. och sen kom hon! å jag blev så glad. där var hon ju. och hon såg inte rädd ut. och de sa det med att de hade ju känt det att hon vet att vi vill bara hjälpa henne. och så fick vi vara själva i ’10 minuter’ som de sa. och jag pratade med henne å hon låg i mitt knä. o en sorts pälspåse, eller på den låg hon. de berättade att hon tyckt väldigt mkt om den. och jag berättade hur mycket jag älskade henne och hur underbar hon var. tror inte jag sa att jag skulle sakna henne för jag ville inte göra henne ledsen. även om hon säkerligen vetat att jag vart ledsen ett tag. eftersom hon inte blev bättre var jag ju ledsen. och så fick jag dåligt samvete för hon såg att jag var ledsen, hemma alltså. nu började hon torka bort mina tårar från sin päls. och sen tyckte hon fortfarnade inte om bandaget hon hade på sig å sådär. men hon la sig ned. och sen kom de in. och frågade om hon fick ligga kvar i knät. ja det går bra sa jag. frågade lite om reaktioner men de sa hon har fått lugnande i droppet oxå och hon låg ju så lungt redan. de kan kissa ned sig. jag sa att de fick gärna ta henne när hon gått bort, för det kan vara lite läskigt är hon blir sådär stel. så jag klappade på henne och så fick hon först lugnande genom droppnålen där och då väste hon till, för det kunde komma en värmekänsla sa vetrinären. sen fick hon själva insomningsinjektionen. och jag höll henne hårt liksom och klappade. så föll huvudet ned liksom. och tungan räcktes ut. men den gör det sa dom. och sen tog dom henne till britsen och lyssnade på kroppen med stetoskop. och sen ryckte hon till. men det brukar dom. impulser. och jag kände en lättnad i kroppen liksom. även när vi satt där. att jag var helt avslappnad. något kom över mig iaf. och det var så skönt att vara där för henne. att jag klarade av det.

jag hade velat haft henne hos mig. så såklart är jag där för henne. 🙂

11 år!! det är helt. det var vi som var vi. och jag har tittat igenom mina kort och sånt jag har. och jag tänker inte skriva några klyschor som att det är dags att gå vidare eller whatever. hon är alltid en del av mig! alltid. jag finns kvar liksom. hon är borta. fast aldrig från mitt hjärta. hon är en del av mej, och kommer alltid vara.

sen såklart sorgen ebbar ut. och kvar finns allt härligt.

fick ett väldit bra papper om sorgearbetet och värdiga slut.

och som ett tillägg till det jag skrivit nedan tänker jag såhär efteråt att kisseriet tror jag ändå beror på att jag tog bort hennes vanliga toalådor. hon gillade inte det!! jamade och fick gå omkring å leta nått nytt ställe för att jag skulle kunna ta prover på det. men jag skulle ju det, och ja jag förstår syftet men hon gillade det inte. och mjällen kan bero på stress och så, MEN det blev ju värre för varje gång vi vart där. och ja , vi var tvungna att åka dit, men hon tyckte inte om att åka bil. eller vara i deras rum. det var ju då hon blev rädd kände jag och kröp intill mig.

så då när vi var där första gången och den veterinären sa att hon inte såg glad ut. blev jag sur. för då var hon inte sån hemma. hon var ju inte rädd hemma.

det var som jag och min kollega pratade om idag. de borde göra hembesök! ta blodtrycket hemma. i deras vanliga miljö. å sådär.

detta var det som inte ville publiceras i fredags:

hejhej

Leia har blivit inlagd på blå stjärna. jag har haft tårar i ögonen sedan igår. eller egentligen från och till ända sedan hon blev sjuk. jag har vetat att något är fel. hon är inte samma glada tjej. denna veckan har hon kissat på konstiga ställen, senast igår på golvet! golvet. och i lådan. jag tänkte det var nån stressprotest mot att hon har vart tvungen att hitta nån stans att kissa när jag tatt bort hennes låda för att kunna ta urinprov. men kisset på golvet såg jag igår när jag kom hem, och då hade hon sin låda bara 4 meter bort liksom. hon har fått en massa mjäll. hon hejar inte på mig när jag kommer hem. innan kunde jag höra henne genom brevinkastet om jag fick för mig att prata med henne därigenom igår var ingen bra dag. hon verkade orolig och inte kunde slappna av riktigt. så det var tur vi hade tid hos vetrinären idag. vetrinären undrade hur det var med henne och jag brast ut i gråt med en gång och sa att jag var orolig för henne. det togs lite prover och vetrinären sa att hon ser inte bra ut. och jag sa att hon blir ju inte bättre, det har ju snarare blivit sämre. och just att hon blivit så osocial visar ju på att något är fel. för hon var med mig jämt innan. JÄMT! men nu ser jag ju henne försvinna framför mig. och vetrinären sa att blodtrycket var jättehögt och blodprovet var inte heller bra. så de ville lägga in henne. och ge henne dropp och ta lite mer tester och ha henne under observation.
jag har inget hopp alls just nu. jag tycker det är bra att de tar hand om henne. de ska ringa imorgon. och jag sa att vad tror du, vad kommer hända? hon sa att hon kommer ju inte bli frisk, för hon har både njurarna och diabetes och sköldkörtlen. och det blir en diskussion imorgon. sedan skulle en vetrinär komma och hämta henne. så jag och Leia var själva i kanske 10 minuter. och jag bara gråter och hon är liksom rädd och jag klappade henne och hon såg liksom astjurig ut.
det känns jättetomt. men hon lever ju fortfarande.men ibland när jag sett henne vara sådär trött och ingen ork. hon har ju redan börjat försvinna. så det är som att jag blivit förberedd. men hon har ju varit här hemma. och jag har ju verkligen kämpat för henne. men jag gör ju allt för henne. och då även det bästa för henne.
hon är världens bästa katt. världens gosigaste gosa!

hon har alltid fått mig att må bättre. och sen jag flyttade hemifrån har vi bott ihop. inte första året, men då var jag typ hemma hos mamma å pappa istället. det var inte kul att bo själv. jag kanske väljer ofta att vara själv. men med henne har jag aldrig varit ensam. men nu kanske jag blir ensam. men blir man sjuk så är det inget som kan hjälpas mot det.
jag är ju lite av en martyr för jag har tittat på henne och tänkt under åren att vad skulle jag göra utan henne. världens bästa pälsning, som alltid kom och la sig jämte mig och kurrade och gosade och pratade med mig. och knappt lät mig vara på toaletten själv… men nu måste jag antagligen. lära mig leva utan henne. bläh.